A Travellerspoint blog

Ett nytt hem...

... la dolce vita är förbi.

sunny 28 °C

12-01-09
20:50 I mitt nya hem, Guadalajara

Svårt att tro, men här sitter jag i vad som troligen kommer vara mitt hem för de kommande månaderna. Efter intenstivt letandet har jag äntligen hittat något och börjat skolan.
Jag kom tillbaka från Puerto Vallarta ganska sent förra måndagen. Jag är verkligen en person som tycker om att åka bus, jag tycker om de timmarna där man får lung och ro, kan lyssna på musik, där man kan ägna sig helt och hållet åt sig själv. Dessutom tycker jag att det är ett bra sätt att se landet, hur landskapet förändras, vad som finns, hur det se ut på landsbyggden. Jag känner att jag redan har varvat ner mycket mer än nånsin när jag är hemma i Sverige, allt här går så mycket långsamare och så snart man inte bara irritera sig på det, är det här tempot verkligen bra för själen.
I tisdags kom stressen dock redan tillbaks, dagen därpå började nämligen skolan och jag hade inte ägnat mig åt lägenhetsfrågan ett bra tag. Så därför spenderades dagen helt och hållet framför dator. Det är supersvårt att veta hur man ska göra för att hitta något som apssar en, vilket område är bra, vad är ett rimligt pris, vad borde ingå i hyran, vad kan man förvänta sig? Att jag dessutom knappt själv visste vad jag letade efter, underlättade inte direkt processen. Men sent på kvällen hade jag lyckats ordna en massa möten för att titta på rum och lägenheter. Då hade också Najib (den tyska killen som ska plugga på samma skola) kommit tillbaka till Guadalajara och vi bestämde oss för att åka till skolan ihop nästa morgonen.
Beväpnat med mycket extra tid och fyra olika kartor över stan och bussrutor, lämnade vi hostelet vid halv åtta. Och otroligt nog hittade vi verkligen den rätta bussen utan något som helst problem. Vill bara tillläga att det inte är så lätt här som hemma, det finns inga tidtabeller, inga hållplatser och bussen går lite hur som beroende på traffiken. Sittandes på bussen åkte vi en gång genom hela stan och stannade vid varende korsing och dessutom för alla människor som ville med och råkade befinner sig mellan två korsningar. Efter mer än en timmes färd vad det dags att gå av och vid den tidpunkten hade vi hunnit bli en hel grupp utbytesstudenter. För att över huvudtaget komma in till skolan fick vi passera en ’gate’ där de kollade upp vem vi var. Hela campusen är nämligen instängd. Det är en hel stad där inne. Det märks att det är Mexikos dyraste skola, det är super lyxigt. Aldrig sett något sånt. Vi samlades i den stora kongressbyggnaden där vi fick frukost och tid att mingla tills alla hade kommit fram. Vi är ungefär 130 utbytesstudenter, majoriteten tyska och franska. Sen blev det en 3 timmars lång introduktion som skulle ge oss all information vi skulle kunna behöva. Låt oss säga att informationsdensiteten liknade desiteten av partiklar i vakuum. Förlåt! Men jag har ALDRIG upplevt något så ineffektivt som den där introduktionen. Men jag fick i nalla fall reda på att det var andra svenskar här. Gladare över detta besked än vad jag själv förväntade mig, sprang jag runt och letade upp dem så snart vi fick paus. Oh vad det kändes som hemma när jag änligen fick prata med de. Det var först då jag fattade hur svensk jag har blivit. Vi upprörde oss, blev förvånade och la märke till exakt samma saker, helt andra än tyskarna. Helt otroligt.
Efter en super lyxig lunchbuffet med livmusik, fick vi se hela campus. Det är helt enormt här och det finns bara 7000 studenter. En parkering som liknar nordstans i antalet platser, massor och massor av undervisningssaler, ett supermodernt bibliotek, 4 tennisplaser,2 fotbollsplatser, 4 Basketbollplatser,en 50 meters bassäng, två gym och jag vet inte vad. Trött från alla nya intryck och möten åkte vi hem först när det redan började bli kväll. Knappt hemma, slängde jag av mig väskan och gav mig av mot mitt första lägenhetsbesök. Klockan sex skulle vi träffas. Efter ett bra tag av letandet hittade jag huset och knackade på dörren fem i sex. Ingen öppnade. Typiskt. Kvart i sju gav jag upp och åkte tillbaka till hostelet. Dåligt första försök. Lite nerslagen drack jag öl med en extremidrottare från Kanada som bodde på hostelet. Helt otroliga videor och bilder hade han att visa upp. Lite gladare somnade jag ganska tidigt, eftersom skolan skulle börjar redan halv nio dagen därpå och det hade tagit oss mer än en timme att komma fram.

I torsdags fick vi äntligen lite mer information. En helt vansinngt sträng skola visade sig. Man måste vara närvarande, om man missar mer än 2 veckor sammanlagt under hela terminen få man inte skriver slutexamen. Om man har ovanligt bra betyg eller är med i en av deras idrottslag får man missa tre veckor. Svenskar skulle kalla det här diskriminering. Det är ett elektronisk system som sköter närvarandelistorna, de stängs tio min efter föreläsningen har börjat. Kommer man alltså 11 min försent kan man lika gärna gå hem igen. Det finns INGA ursäktbara frånvaro, inte ens sjukdom eller liknande. So man ska spara sina veckor för i fall man bli sjuk. Helt vansinnigt.
Under eftermiddagen skulle vi änligen få våra scheman, alla hade fått en tid när man skulle hämta ut de. Jag var med i första gruppen klockan tre, vi kom dit i god tid och fick veta att allt var en timme sent. Vid fyra fanns det fortfarande inga scheman att hämta ut och när jag fick mitt schema vid halv sex (man får hämta ut en papperskopia och ge en signatur att man har hämtat ut det så att man är medveten vilken tid man börjar) hade jag missat en hel del av mina möten för lägenheter. Dessutom fick jag nästan en hjärtinfarkt när jag såg schemat. Jag börjar klockan SJU tre gånger i veckan. Men jag slutar vid lunch varje dag, så det kompensera lite, men bara lite. Efter vi äntligen var klara för dagen stötte jag på en typ studentförening som hjälper folk att hitta lägenheter. En supertrevlig kille därifrån erbjöd sig att visa Najib och mig de husen där det fortfarande fanns plats och vid sex tiden satt vi i en rätt så lyxig bil på väg att se på lägenheter. Han visade oss några stycken som han tar hand om och sen körde han runt mig till alla min självorganiserade lägenhetsbesök. Att jag kom fram många timmar försenat, och med två killer istället för själv, störde ingen här. Klockan 11 gav vi upp för dagen. Inget av ställen vi hade tittat på var så som jag tänkte mig det. De flesta rum var i hus för typ 15 personer och bara utbytesstudenter, alla är dessutom så ungefär 5 år yngre än jag så det kändes inte så aktuelt. Dessutom ville jag gärna ha något i ett säkert område så att jag inte behöver ta taxi hela tiden och priserna var också ganska höga för ganska små rum.

Fredagen var ledig och kunde därför spenderas med ännu fler lägenhetsbesök. Men sent på kvällen hade vi fortfarande inte hittat något. Jag ville så gärna ha något, vad som helst, innan skolan börjar på riktig. Lördag morgon var jag uppe tidigt för att packa ihop, eftersom jag ville flytta från vandrarhemet oavsett vart. Vid elva hade jag min sista lägenhetsbesök och hade nästan gett upp. När jag fick reda på adressen blev det en positiv överaskning, lägenheten var i den säkraste stadtsdelen och bara några hundra meter från vägen där bussen passerar. Jag är helt enkelt en männsika med otroligt mycket tur. Det var två trerummslägenheter där och killen som ta hand om de (och bo i en av de) är en 20-årig mexikan. Dessutom bor det en mexikansk tjej, en tjej från Belgien och en Engländare där och alla pratar spanska. Lägenheten är verkligen inte superlyxigt men vem behöver det. Jag tog den direkt och flyttade in bara några timmar senare. Superglad och trött somnade jag vid åtta tiden. Tre timmar senare ringde en kille från studenkåren och sa att det var spontanfest idag hemma hos någon och att man ska göra sig redo. Alltså upp igen, duscha, klä på sig och leta reda på adressen. Vid strax efter ett kom jag fram och vid ungefär tre hade till och med de sista av mina vänner hittat dit. Det var verkligen trevligt att träffa massa nya männsikor och festa ihop men det bästa var att jag inte bodde i huset och kunde åka hem vid sjutiden. Så gammalt har man blivit.

Söndagen spenderade jag ochmina nya lägenhetskompissar med att handla. Även om det är billigt här så blev det mycket pengar, man behöver ju typ varenda lilla grej. Dagens mening kom från Jony (den mexikanska killen vi bo hos). Jag hade precis letat reda på en toaborste då sa han: ”En sån behöver du inte, kvinnan som kommer och städer en gång i veckan har en sån.” Helt otroligt!
Med tanken att skolan skulle börjar vid sju och att det skulle ta minst en timme att åka dit, la jag mig tidigt och den här gången blev jag inte väckt.

Posted by Sarah_S 10:41 Archived in Mexico

Email this entryFacebookStumbleUpon

Table of contents

Be the first to comment on this entry.

This blog requires you to be a logged in member of Travellerspoint to place comments.

Enter your Travellerspoint login details below

( What's this? )

If you aren't a member of Travellerspoint yet, you can join for free.

Join Travellerspoint