A Travellerspoint blog

Vochos, endodoncia y los chicos...

... la vida mexicana.

2012-02-12
Nu var det ett bra tag sen jag skrev och det har hänt så otroligt mycket att jag själv knappt haft tid att sitta ner och fundera över vart tiden har tagit vägen. Jag har äntligen lyckats skapa mig någonslags vardag som i alla fall i teorin beskriver mina veckordagar ganska bra men det händer så mycket mittimellan att det bli svårt att hitta en enda dag som följer mönstret.
Jag börjar ju klockan sju tre dagar i veckan och det betyder att jag måste vakna vid 05:25 och gå upp samma minut som klockan ringer. Jag är själv förvånad men det går verkligen, hemma känns det omöjligt att resa sig när klockan ringer och då ringer den flera timmar senare. Jag klär på mig, packar min väska och 05:50 är jag på väg till gatuhörnet där bussen ibland stannar. Ibland för att det är inte alls säker att bussen stannar för en, det beror helt och hållet på hur fullt bussen är och hur mycket bråttom chauffören verka ha. Om allt går bra så stannar bussen några hundrar meter från skolan vid en bensinmack vid 06:45 och jag hinner köpa mig en kaffe och en yogurt till frukost. Det är fortfarande mitt i natten och kolsvart när jag går längs den tungt traffikerade vägen, med handväskan över ena armen och det underbart duftanden kaffet i andra handen. De här fem minuterna på morgonen älskar jag, då går jag leendes och massa folk hälsa en godmorgon. Vid den tiden känner jag mig alltid som en riktig student, som ser framenot dagen. Även om det är supertidigt så är jag aldrig så trött som jag är hemma och aldrig stressat. Det är en fin känsla. Känslan brukar ändra sig rejält när jag några minuter senare sitter i klassrummet och undrar vad jag gör där. Nivån i alla mina kurser är helt otroligt låg. Jag undrar ibland hur något i det här landet kan fungera, om det här är Mexicos bästa universitet. Men i alla fall har jag börjat få lite vänner som jag kan prata med under lektionen så att tiden inte är helt bortkastat. Dessutom har jag börjat göra alla de miljontals obligatoriska lexorna under lektionstiden.
Jag slutar varje dag vid 11:15 och efter det spenderar jag, ibland lite mer, ibland lite mindre tid med att gå runt bland alla jag känner, snackar lite och äter lunch. Sen simmar eller ridar jag nån timme (det är verkligen super kul, båda grejerna och jag ser framemot det varje dag) och sen försöka jag överleva hemfärden med bussen. Traffiken är superfarlig här och man ser olyckor nästan varje dag. När jag kommer hem på eftermiddagen träffa jag vanligtvis Buschra, en av tjerena jag bor med ,som precis är på väg till skolan. Hemma sitter Jonny (den mexicanska killen som bor med oss) som tittar antingen på fotboll eller vänners tjejkompissar på facebook och verkar absolut aldrig ha något att göra. Resten av dagen går åt att göra meningslösa lexor, här handlar det mer om kvantitet än om kvalitet och allt är obligatorisk. Vid nio kliver jag in i duschen och när jag är på väg att säga god natt, kommer Buschra hem från skolan och börjar med lexorna.
Som sagt så är detta teorin, praktiken skiljer sig ganska mycket. Första skolveckan 9-13 spenderade jag stora delerna av mina dagar med att jaga olika rovaror som jag anser mig behöver för att kunna laga mat, samt med att städer och inreder min nya lägenhet ihop med Giseh. Nu har jag i alla fall hittat det nödvändigaste och kan laga middag hemma. Vad jag fortfarande saknar är balsam vinäger och det känns supersynd att det inte verkar finnas. Sen hela lägenhetssituationen här har löst sig känns det också betydligt bättre. Nu delar jag en trerummslägenhet med en mexikansk tandläkaretjej (Giseh) medans killarna (Tom und Jonny) och Buschra bor i den andra trerummare. Det är superchill med Giseh, hon städar massor och dessutom pratar hon bara spanska. Vi har kul ihop. Dessutom fick jag direkt användning för vår superdyra obligatoriska sjukförsäkring, jag fick nämligen utslag över hela kroppen i första skolveckan. Och då ringer jag en lördag till försäkringen och bad de att hjälpa mig med vart jag ska åka och då skickade de glatt hem en läkare till mig. Kul. Det visade sig att jag tydligen är allergist mot mexikansk hudkräm. I alla fall var det inte som jag redan fruktade någon typ av insektartat djur som lever i våra madrasser.
Första helgen fick jag ägna störrsta delens åt att göra lexor (allt tar så otroligt lång tid för det är på spanska) och att festa hård på kvällerna.
Min andra skolvecka här kan beskrivas med ett enda ord: VOCHO! Vem anar vad det är? Jag jag hade bestämt mig att jag skulle ha en gamal VW Beetle. De kör runt här i massor och massor och ser så underbara ut. Jag ville så gärna ha en, så jag sprang runt hela veckan, kollade priser och säljställen och läste på om gamla bilar. Jonny hade till slut en underbar idee. Vi åkte till hans hemstadt över helgen för då finns en ”fleemarket” för gamla bilar. Den skulle vara på söndag, på lördag åkte vi runt och knackade dörr vid varje hus där det stog en Vocho framför. Alltså verkligen ”literally”, vi kollade var det fanns en vocho parkerat och sen knackade vi på och försökte övertyga ägaren att sälja den. Jag har aldrig varit med om något sånt bisarr men vi hade superroligt hela dagen, men tyvärr kunde vi inte komma överens om en deal med nån av ägarna. Lördag kväll spenderade vi på en grillfest blad Jonny mexicanska vänner och jag kunde knappt tror när jag såg ett gäng killar som skulle ha kunnat komma ut ur en Mexiko reklam. Alla med cowboyboots och sombrero hat, och det är på riktig inte på skämt. Beväpnade med massor flaskor dyr Tequilla och kött i mängder gällde det bara att sätta sig och njuta av en så autentisk upplevelse av landet och kulturen. Ganska snabbt började jag inse att alla drack och inte direkt lite. Så jag bytte till vatten i förebyggande syfte. När Jonny bestämde att det var dags att åka hem vid tre tiden på morgonen, kunde han inte ens stå upp längre men var fullt beredd att köra hem. Det tog all min övertygelseförmåga och lite våld att komma över nycklarna. Oh my god, en mexikansk bil y mexikansk trafik på mexikanska vägar som körs av en tysk tjej mitt i natten. Dålig komination. Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv. Vägarna har så stora hål att man fastnar i de om man råkar köra in i ett. Bilen var så gammal att man måste använda båda händerna (alltså släppa ratten) om man vill byta växeln. Och så finns det inga fast regler för trafiken, man kör efter principen: Jag kör och ber att jag kommer överleva. När vi kom fram till huset en dryg timme senare hade jag verkligen bett några gånger.
Klockan åtta var vi uppe igen och redo att uppleva vad som kallas ”bil-loppis”. Efter 10 tacos till frukost var jag beredd att äntligen köpa min Vocho. Det var ett avspärrat område ungefähr så stor som ett fortbollsplan där det stog massor och massor med bilar, alla former, alla ålder, alla priser. Alla bilar var polerade och hade priset skrivet på varenda sida. Så promenerade vi runt och när vi hittade en vocho inspekterade vi den. Det enda problemet var att ingen av oss hade någon aning om bilar och allt jag hade läst om på internet verkade inte riktig aplicerbar på 40 år gamat ”skrot”. Efter nån timme, hittade jag en jag tyckte såg fin ut och fick provköra den. AHHHHHHHHH, jag har ALDRIG!!! kört något sånt, jag fick höra innan att de är svåra att köra, men det här hade jag inte förväntat mig. Den stängde av motorn var 500 meter och killen tyckte att det inte var något problem. Man måste helt enkelt hålla ena handen vid nyckeln hela tiden . Helt otroligt. När jag klev ur den kunde jag bara skratta, så rädd hade jag varit att jag inte kommer tillbaka. Jag höjde min budget lite efter upplevelsen och de nästa bilarna jag provkörde stängde i alla fall inte av sig. Det betyder dock inte att de skulle klassificeras som fungerade bilar där hemma. Nästa bil hade inga speglar, man kan ju vänder på huvudet, nästa saknade alla säten förutom förarsätet, och så vidare ..., ingen av bilarna hade säkerhetsbälte eller en fungerande hastighetsvisare. Efter en lång dag, fylld med helt bissara upplevelser bestämde jag mig slutänligen att inte köpa nån bil alls, utan att förlita mig på den ändå lite säkrare optionen, kollektivtraffiken.
Följande veckan trodde jag skulle bli lite lungnare men det visade sig att det tydligen är första tentaperioden snart, inte att vi inte har gjort något än, men det var anledning nog för läraren att ge oss ännu mer lexor. Veckan gick utan att jag ens märkte att den fanns och när jag blev medveten om det, fick jag panik. Jag känner att jag inte är här för att göra meninglösa lexor om saker jag redan vet. Så jag sket i läxorna, ringde Aldo, en mexikansk kompiss och nån halvtimme senare var vi på väg att utforska staden ihop. Söndagen besökte jag med två kompissar från Australien Guadalajaras störrsta hand- och konstverks marknat. Vi hade superkul, vi provade all mat som fick plats, och upptäckte supereckliga och helt underbara nya rätter. Det första vi fick var nybakade choklad pannkakor. Då kan dagen bara bli bra!
Nästa vecka var präglat av tanvärk, det gjorde ont redan i början av veckan men framåt veckans slut kunde jag knappt äta. Torsdag kväll ringde jag uppgiven till försäkringen igen och bad att de måste hitta mig en tandläkare NU. Och vem kan tro det men klockan åtta kunde jag träffa en. När jag kommer in genom dörren tror jag knappt mina ögen. Ytterdörren går direkt till behandlingsalen och vem ligger där? En klasskompiss som har slått ut en tand, vi började båda gapskrattar när vi fick syn på varandra och all spänning ramlade av mig. Så jag fick titta på hur Alexs tand blev opererad och när jag vid nio tiden själv låg på stolan kändes det inte så hemskt längre. Tandläkaren tog ut en fyllning jag har, gjorde rent tanden och fyllde den igen och sa: om det slutar göra ont då är det bra om det fortsätter göra ont behöver du en rotbehnadling. Oh shit, bara håller tummarna tänkte jag. Redan på fredag gjorde det ont igen men jag tänkte rotbehandlingen kan väl vänta lite till och åkte med en massa utbytesstudenter över långhelgen till stranden. Det var en supertrevlig helg, 150 pers i tält vid stranden. Fri alkohol och 19 åriga utbytesstudenter säger allt. Jag var bara glad att mina två svenska tjejer var med. Vi höll lite låg profil men hade mycket kul. Gjorde inget på dagarna och dansade genom hela natten, det var ändå för kallt för att sova. Tandverken blev värre och värre och när vi kom tillbaka på tisdag kunde jag varken äta eller bita ihop. Ignoreringstektiken hade alltså inte fungerad. Jag berättade för Giseh som är ju tandläkare och hon fixade direkt en tid för rotbehandlingen i torsdags. När jag dök upp hos tandläkaren var jag bara glad, smärtan hade gjort slut på all nervositet och jag kunde knappt väntar på att sätta mig i stolen och öppna munnen. Och när jag sitter där, med munnen vid öppen hlavvägs genom operationen frågar mig tandläkaren om jag inte har lust att gå och äta middag med honom!! Helt otroligt! Jag trodde jag skulle ramla av stolen.
Nu har jag överlevt min första rotbehandling och hoppas att tandvärken snart är över. Jag är mycket nyfiken hur mitt liv kommer vara de kommande veckorna. Det finns bara et sätt att ta reda på det: Leva!

Posted by Sarah_S 17:25

Email this entryFacebookStumbleUpon

Table of contents

Be the first to comment on this entry.

This blog requires you to be a logged in member of Travellerspoint to place comments.

Enter your Travellerspoint login details below

( What's this? )

If you aren't a member of Travellerspoint yet, you can join for free.

Join Travellerspoint