A Travellerspoint blog

By this Author: Sarah_S

Vochos, endodoncia y los chicos...

... la vida mexicana.

2012-02-12
Nu var det ett bra tag sen jag skrev och det har hänt så otroligt mycket att jag själv knappt haft tid att sitta ner och fundera över vart tiden har tagit vägen. Jag har äntligen lyckats skapa mig någonslags vardag som i alla fall i teorin beskriver mina veckordagar ganska bra men det händer så mycket mittimellan att det bli svårt att hitta en enda dag som följer mönstret.
Jag börjar ju klockan sju tre dagar i veckan och det betyder att jag måste vakna vid 05:25 och gå upp samma minut som klockan ringer. Jag är själv förvånad men det går verkligen, hemma känns det omöjligt att resa sig när klockan ringer och då ringer den flera timmar senare. Jag klär på mig, packar min väska och 05:50 är jag på väg till gatuhörnet där bussen ibland stannar. Ibland för att det är inte alls säker att bussen stannar för en, det beror helt och hållet på hur fullt bussen är och hur mycket bråttom chauffören verka ha. Om allt går bra så stannar bussen några hundrar meter från skolan vid en bensinmack vid 06:45 och jag hinner köpa mig en kaffe och en yogurt till frukost. Det är fortfarande mitt i natten och kolsvart när jag går längs den tungt traffikerade vägen, med handväskan över ena armen och det underbart duftanden kaffet i andra handen. De här fem minuterna på morgonen älskar jag, då går jag leendes och massa folk hälsa en godmorgon. Vid den tiden känner jag mig alltid som en riktig student, som ser framenot dagen. Även om det är supertidigt så är jag aldrig så trött som jag är hemma och aldrig stressat. Det är en fin känsla. Känslan brukar ändra sig rejält när jag några minuter senare sitter i klassrummet och undrar vad jag gör där. Nivån i alla mina kurser är helt otroligt låg. Jag undrar ibland hur något i det här landet kan fungera, om det här är Mexicos bästa universitet. Men i alla fall har jag börjat få lite vänner som jag kan prata med under lektionen så att tiden inte är helt bortkastat. Dessutom har jag börjat göra alla de miljontals obligatoriska lexorna under lektionstiden.
Jag slutar varje dag vid 11:15 och efter det spenderar jag, ibland lite mer, ibland lite mindre tid med att gå runt bland alla jag känner, snackar lite och äter lunch. Sen simmar eller ridar jag nån timme (det är verkligen super kul, båda grejerna och jag ser framemot det varje dag) och sen försöka jag överleva hemfärden med bussen. Traffiken är superfarlig här och man ser olyckor nästan varje dag. När jag kommer hem på eftermiddagen träffa jag vanligtvis Buschra, en av tjerena jag bor med ,som precis är på väg till skolan. Hemma sitter Jonny (den mexicanska killen som bor med oss) som tittar antingen på fotboll eller vänners tjejkompissar på facebook och verkar absolut aldrig ha något att göra. Resten av dagen går åt att göra meningslösa lexor, här handlar det mer om kvantitet än om kvalitet och allt är obligatorisk. Vid nio kliver jag in i duschen och när jag är på väg att säga god natt, kommer Buschra hem från skolan och börjar med lexorna.
Som sagt så är detta teorin, praktiken skiljer sig ganska mycket. Första skolveckan 9-13 spenderade jag stora delerna av mina dagar med att jaga olika rovaror som jag anser mig behöver för att kunna laga mat, samt med att städer och inreder min nya lägenhet ihop med Giseh. Nu har jag i alla fall hittat det nödvändigaste och kan laga middag hemma. Vad jag fortfarande saknar är balsam vinäger och det känns supersynd att det inte verkar finnas. Sen hela lägenhetssituationen här har löst sig känns det också betydligt bättre. Nu delar jag en trerummslägenhet med en mexikansk tandläkaretjej (Giseh) medans killarna (Tom und Jonny) och Buschra bor i den andra trerummare. Det är superchill med Giseh, hon städar massor och dessutom pratar hon bara spanska. Vi har kul ihop. Dessutom fick jag direkt användning för vår superdyra obligatoriska sjukförsäkring, jag fick nämligen utslag över hela kroppen i första skolveckan. Och då ringer jag en lördag till försäkringen och bad de att hjälpa mig med vart jag ska åka och då skickade de glatt hem en läkare till mig. Kul. Det visade sig att jag tydligen är allergist mot mexikansk hudkräm. I alla fall var det inte som jag redan fruktade någon typ av insektartat djur som lever i våra madrasser.
Första helgen fick jag ägna störrsta delens åt att göra lexor (allt tar så otroligt lång tid för det är på spanska) och att festa hård på kvällerna.
Min andra skolvecka här kan beskrivas med ett enda ord: VOCHO! Vem anar vad det är? Jag jag hade bestämt mig att jag skulle ha en gamal VW Beetle. De kör runt här i massor och massor och ser så underbara ut. Jag ville så gärna ha en, så jag sprang runt hela veckan, kollade priser och säljställen och läste på om gamla bilar. Jonny hade till slut en underbar idee. Vi åkte till hans hemstadt över helgen för då finns en ”fleemarket” för gamla bilar. Den skulle vara på söndag, på lördag åkte vi runt och knackade dörr vid varje hus där det stog en Vocho framför. Alltså verkligen ”literally”, vi kollade var det fanns en vocho parkerat och sen knackade vi på och försökte övertyga ägaren att sälja den. Jag har aldrig varit med om något sånt bisarr men vi hade superroligt hela dagen, men tyvärr kunde vi inte komma överens om en deal med nån av ägarna. Lördag kväll spenderade vi på en grillfest blad Jonny mexicanska vänner och jag kunde knappt tror när jag såg ett gäng killar som skulle ha kunnat komma ut ur en Mexiko reklam. Alla med cowboyboots och sombrero hat, och det är på riktig inte på skämt. Beväpnade med massor flaskor dyr Tequilla och kött i mängder gällde det bara att sätta sig och njuta av en så autentisk upplevelse av landet och kulturen. Ganska snabbt började jag inse att alla drack och inte direkt lite. Så jag bytte till vatten i förebyggande syfte. När Jonny bestämde att det var dags att åka hem vid tre tiden på morgonen, kunde han inte ens stå upp längre men var fullt beredd att köra hem. Det tog all min övertygelseförmåga och lite våld att komma över nycklarna. Oh my god, en mexikansk bil y mexikansk trafik på mexikanska vägar som körs av en tysk tjej mitt i natten. Dålig komination. Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv. Vägarna har så stora hål att man fastnar i de om man råkar köra in i ett. Bilen var så gammal att man måste använda båda händerna (alltså släppa ratten) om man vill byta växeln. Och så finns det inga fast regler för trafiken, man kör efter principen: Jag kör och ber att jag kommer överleva. När vi kom fram till huset en dryg timme senare hade jag verkligen bett några gånger.
Klockan åtta var vi uppe igen och redo att uppleva vad som kallas ”bil-loppis”. Efter 10 tacos till frukost var jag beredd att äntligen köpa min Vocho. Det var ett avspärrat område ungefähr så stor som ett fortbollsplan där det stog massor och massor med bilar, alla former, alla ålder, alla priser. Alla bilar var polerade och hade priset skrivet på varenda sida. Så promenerade vi runt och när vi hittade en vocho inspekterade vi den. Det enda problemet var att ingen av oss hade någon aning om bilar och allt jag hade läst om på internet verkade inte riktig aplicerbar på 40 år gamat ”skrot”. Efter nån timme, hittade jag en jag tyckte såg fin ut och fick provköra den. AHHHHHHHHH, jag har ALDRIG!!! kört något sånt, jag fick höra innan att de är svåra att köra, men det här hade jag inte förväntat mig. Den stängde av motorn var 500 meter och killen tyckte att det inte var något problem. Man måste helt enkelt hålla ena handen vid nyckeln hela tiden . Helt otroligt. När jag klev ur den kunde jag bara skratta, så rädd hade jag varit att jag inte kommer tillbaka. Jag höjde min budget lite efter upplevelsen och de nästa bilarna jag provkörde stängde i alla fall inte av sig. Det betyder dock inte att de skulle klassificeras som fungerade bilar där hemma. Nästa bil hade inga speglar, man kan ju vänder på huvudet, nästa saknade alla säten förutom förarsätet, och så vidare ..., ingen av bilarna hade säkerhetsbälte eller en fungerande hastighetsvisare. Efter en lång dag, fylld med helt bissara upplevelser bestämde jag mig slutänligen att inte köpa nån bil alls, utan att förlita mig på den ändå lite säkrare optionen, kollektivtraffiken.
Följande veckan trodde jag skulle bli lite lungnare men det visade sig att det tydligen är första tentaperioden snart, inte att vi inte har gjort något än, men det var anledning nog för läraren att ge oss ännu mer lexor. Veckan gick utan att jag ens märkte att den fanns och när jag blev medveten om det, fick jag panik. Jag känner att jag inte är här för att göra meninglösa lexor om saker jag redan vet. Så jag sket i läxorna, ringde Aldo, en mexikansk kompiss och nån halvtimme senare var vi på väg att utforska staden ihop. Söndagen besökte jag med två kompissar från Australien Guadalajaras störrsta hand- och konstverks marknat. Vi hade superkul, vi provade all mat som fick plats, och upptäckte supereckliga och helt underbara nya rätter. Det första vi fick var nybakade choklad pannkakor. Då kan dagen bara bli bra!
Nästa vecka var präglat av tanvärk, det gjorde ont redan i början av veckan men framåt veckans slut kunde jag knappt äta. Torsdag kväll ringde jag uppgiven till försäkringen igen och bad att de måste hitta mig en tandläkare NU. Och vem kan tro det men klockan åtta kunde jag träffa en. När jag kommer in genom dörren tror jag knappt mina ögen. Ytterdörren går direkt till behandlingsalen och vem ligger där? En klasskompiss som har slått ut en tand, vi började båda gapskrattar när vi fick syn på varandra och all spänning ramlade av mig. Så jag fick titta på hur Alexs tand blev opererad och när jag vid nio tiden själv låg på stolan kändes det inte så hemskt längre. Tandläkaren tog ut en fyllning jag har, gjorde rent tanden och fyllde den igen och sa: om det slutar göra ont då är det bra om det fortsätter göra ont behöver du en rotbehnadling. Oh shit, bara håller tummarna tänkte jag. Redan på fredag gjorde det ont igen men jag tänkte rotbehandlingen kan väl vänta lite till och åkte med en massa utbytesstudenter över långhelgen till stranden. Det var en supertrevlig helg, 150 pers i tält vid stranden. Fri alkohol och 19 åriga utbytesstudenter säger allt. Jag var bara glad att mina två svenska tjejer var med. Vi höll lite låg profil men hade mycket kul. Gjorde inget på dagarna och dansade genom hela natten, det var ändå för kallt för att sova. Tandverken blev värre och värre och när vi kom tillbaka på tisdag kunde jag varken äta eller bita ihop. Ignoreringstektiken hade alltså inte fungerad. Jag berättade för Giseh som är ju tandläkare och hon fixade direkt en tid för rotbehandlingen i torsdags. När jag dök upp hos tandläkaren var jag bara glad, smärtan hade gjort slut på all nervositet och jag kunde knappt väntar på att sätta mig i stolen och öppna munnen. Och när jag sitter där, med munnen vid öppen hlavvägs genom operationen frågar mig tandläkaren om jag inte har lust att gå och äta middag med honom!! Helt otroligt! Jag trodde jag skulle ramla av stolen.
Nu har jag överlevt min första rotbehandling och hoppas att tandvärken snart är över. Jag är mycket nyfiken hur mitt liv kommer vara de kommande veckorna. Det finns bara et sätt att ta reda på det: Leva!

Posted by Sarah_S 17:25 Comments (0)

Första dagen på universitetet..

.. eller snarare: är jag tillbaka i skolan?

2012-02-10
Strax innan fem ringde min väckerklocka, halv död klev jag upp, det var svinkallt i lägenheten, duschade, hoppade över frukosten och tog på mig flipflops, kort klänning och en jeansjacka, allt med åtanke att det skulle bli 30 grader snart. Det kändes som mitt i natten när jag tio i sex var på väg till bussen, inte en enda männsika nånstans. Bussen kom direkt och var för en gångs skull bara normal full och jag hittade till och med en sitplats. Solen hade fortfarande inte gått upp när jag skyndade mig in i campusområdet och hittade rätt klassrum vid två minuter över sju. Iskall i hela kroppen satte jag mig och började lägga märke till min omgivning. Ett väligt litet rum, kanske 30 personer, alla Mexikanere förutom en frank tjej som verkade prata spanka flytande, läraren verkar mycket ung och avsläppnat. Efter en och en halv timmes introduktion som mest handlade om honom själv, kändes det inte längre omöjligt att plugga här.
Nästa kurs var min spanska kurs, avanserad är tydligen min nivå, vet inte om jag håller med dock. Vi började med att prata lite om oss själva och då frågade läraren vaför jag var här, jag kunde ju spanska jättebra. Vill bara tillläga att jag har hållit det där talet om mig själv ungefär en million gånger innan, så det hjälpte nog. Sen blev det en skrivtlig test och jag fick inte en enda rätt. Inte en enda. Läraren igen: ”Vad gör du i den här kursen, du kan alltför lite.” Intressant, vi får se vad det bli. Efteråt var det Mek 2 som gällde. Mycket nyfiken hur det skulle bli hittade jag klassrummet utan problem och var förvånad att läraren redan var där. Det visade sig att han är amerikan och därför prata både spanksa och engelska. LÄTTNAD. Han pratar dessutom ganska långsamt och tydligt och kursboken finns på engelska. Det finns alltså hopp att jag slutäntligen klara Mek 2. Klockan 10.30 var jag klar för dagen . Efter lunch på campuset, där vi diskuterade våra nya erfahrenheter, letade jag reda på mina kursböcke på biblioteket, anmälde mig till simmning 4 gånger i veckan och fick änligen tillgång till internet. Jag åkte hem på kvällen och fick reda på att den svenska tjejen hade bestämt sig för att inte ta rummet och spenderade såmed kvällen med att ta emot folk för att visa upp lägenheten igen.
När jag var på väg till skolan imorse kändes det redan helt normal. Otroligt hur snabbt man vänjer sig vid saker. Kurserna vi hade idag körde igång odentlig och jag fick direkt hålla två presentationer. Oh, vad det känns som för tre och ett halv år sen när jag började Chalmers och allt som var på svenska var superjobbigt. Jag ska verkligen sätta mig och plugga spanska. Mycket. Det gör livet så mycket lättare.
Nu sitter jag här utomhus i solen, njuta av vädret, är klar med plugget för idag och fundera över vad det bli för lunch. Tacos? Quesadillas? Tortas? Jag måste nog börjar träna om jag ska överleva all den underbara maten. Jag har precis bokat in ridlektioneer för helgen och är mycket nyfiken hur det kommer bli. Äntligen tid för att leva livet!
Jag hör av mig igen nästa vecka och berätta om hur min första vecka har varit!
Kram på er!

Posted by Sarah_S 16:18 Comments (0)

Ett nytt hem...

... la dolce vita är förbi.

sunny 28 °C

12-01-09
20:50 I mitt nya hem, Guadalajara

Svårt att tro, men här sitter jag i vad som troligen kommer vara mitt hem för de kommande månaderna. Efter intenstivt letandet har jag äntligen hittat något och börjat skolan.
Jag kom tillbaka från Puerto Vallarta ganska sent förra måndagen. Jag är verkligen en person som tycker om att åka bus, jag tycker om de timmarna där man får lung och ro, kan lyssna på musik, där man kan ägna sig helt och hållet åt sig själv. Dessutom tycker jag att det är ett bra sätt att se landet, hur landskapet förändras, vad som finns, hur det se ut på landsbyggden. Jag känner att jag redan har varvat ner mycket mer än nånsin när jag är hemma i Sverige, allt här går så mycket långsamare och så snart man inte bara irritera sig på det, är det här tempot verkligen bra för själen.
I tisdags kom stressen dock redan tillbaks, dagen därpå började nämligen skolan och jag hade inte ägnat mig åt lägenhetsfrågan ett bra tag. Så därför spenderades dagen helt och hållet framför dator. Det är supersvårt att veta hur man ska göra för att hitta något som apssar en, vilket område är bra, vad är ett rimligt pris, vad borde ingå i hyran, vad kan man förvänta sig? Att jag dessutom knappt själv visste vad jag letade efter, underlättade inte direkt processen. Men sent på kvällen hade jag lyckats ordna en massa möten för att titta på rum och lägenheter. Då hade också Najib (den tyska killen som ska plugga på samma skola) kommit tillbaka till Guadalajara och vi bestämde oss för att åka till skolan ihop nästa morgonen.
Beväpnat med mycket extra tid och fyra olika kartor över stan och bussrutor, lämnade vi hostelet vid halv åtta. Och otroligt nog hittade vi verkligen den rätta bussen utan något som helst problem. Vill bara tillläga att det inte är så lätt här som hemma, det finns inga tidtabeller, inga hållplatser och bussen går lite hur som beroende på traffiken. Sittandes på bussen åkte vi en gång genom hela stan och stannade vid varende korsing och dessutom för alla människor som ville med och råkade befinner sig mellan två korsningar. Efter mer än en timmes färd vad det dags att gå av och vid den tidpunkten hade vi hunnit bli en hel grupp utbytesstudenter. För att över huvudtaget komma in till skolan fick vi passera en ’gate’ där de kollade upp vem vi var. Hela campusen är nämligen instängd. Det är en hel stad där inne. Det märks att det är Mexikos dyraste skola, det är super lyxigt. Aldrig sett något sånt. Vi samlades i den stora kongressbyggnaden där vi fick frukost och tid att mingla tills alla hade kommit fram. Vi är ungefär 130 utbytesstudenter, majoriteten tyska och franska. Sen blev det en 3 timmars lång introduktion som skulle ge oss all information vi skulle kunna behöva. Låt oss säga att informationsdensiteten liknade desiteten av partiklar i vakuum. Förlåt! Men jag har ALDRIG upplevt något så ineffektivt som den där introduktionen. Men jag fick i nalla fall reda på att det var andra svenskar här. Gladare över detta besked än vad jag själv förväntade mig, sprang jag runt och letade upp dem så snart vi fick paus. Oh vad det kändes som hemma när jag änligen fick prata med de. Det var först då jag fattade hur svensk jag har blivit. Vi upprörde oss, blev förvånade och la märke till exakt samma saker, helt andra än tyskarna. Helt otroligt.
Efter en super lyxig lunchbuffet med livmusik, fick vi se hela campus. Det är helt enormt här och det finns bara 7000 studenter. En parkering som liknar nordstans i antalet platser, massor och massor av undervisningssaler, ett supermodernt bibliotek, 4 tennisplaser,2 fotbollsplatser, 4 Basketbollplatser,en 50 meters bassäng, två gym och jag vet inte vad. Trött från alla nya intryck och möten åkte vi hem först när det redan började bli kväll. Knappt hemma, slängde jag av mig väskan och gav mig av mot mitt första lägenhetsbesök. Klockan sex skulle vi träffas. Efter ett bra tag av letandet hittade jag huset och knackade på dörren fem i sex. Ingen öppnade. Typiskt. Kvart i sju gav jag upp och åkte tillbaka till hostelet. Dåligt första försök. Lite nerslagen drack jag öl med en extremidrottare från Kanada som bodde på hostelet. Helt otroliga videor och bilder hade han att visa upp. Lite gladare somnade jag ganska tidigt, eftersom skolan skulle börjar redan halv nio dagen därpå och det hade tagit oss mer än en timme att komma fram.

I torsdags fick vi äntligen lite mer information. En helt vansinngt sträng skola visade sig. Man måste vara närvarande, om man missar mer än 2 veckor sammanlagt under hela terminen få man inte skriver slutexamen. Om man har ovanligt bra betyg eller är med i en av deras idrottslag får man missa tre veckor. Svenskar skulle kalla det här diskriminering. Det är ett elektronisk system som sköter närvarandelistorna, de stängs tio min efter föreläsningen har börjat. Kommer man alltså 11 min försent kan man lika gärna gå hem igen. Det finns INGA ursäktbara frånvaro, inte ens sjukdom eller liknande. So man ska spara sina veckor för i fall man bli sjuk. Helt vansinnigt.
Under eftermiddagen skulle vi änligen få våra scheman, alla hade fått en tid när man skulle hämta ut de. Jag var med i första gruppen klockan tre, vi kom dit i god tid och fick veta att allt var en timme sent. Vid fyra fanns det fortfarande inga scheman att hämta ut och när jag fick mitt schema vid halv sex (man får hämta ut en papperskopia och ge en signatur att man har hämtat ut det så att man är medveten vilken tid man börjar) hade jag missat en hel del av mina möten för lägenheter. Dessutom fick jag nästan en hjärtinfarkt när jag såg schemat. Jag börjar klockan SJU tre gånger i veckan. Men jag slutar vid lunch varje dag, så det kompensera lite, men bara lite. Efter vi äntligen var klara för dagen stötte jag på en typ studentförening som hjälper folk att hitta lägenheter. En supertrevlig kille därifrån erbjöd sig att visa Najib och mig de husen där det fortfarande fanns plats och vid sex tiden satt vi i en rätt så lyxig bil på väg att se på lägenheter. Han visade oss några stycken som han tar hand om och sen körde han runt mig till alla min självorganiserade lägenhetsbesök. Att jag kom fram många timmar försenat, och med två killer istället för själv, störde ingen här. Klockan 11 gav vi upp för dagen. Inget av ställen vi hade tittat på var så som jag tänkte mig det. De flesta rum var i hus för typ 15 personer och bara utbytesstudenter, alla är dessutom så ungefär 5 år yngre än jag så det kändes inte så aktuelt. Dessutom ville jag gärna ha något i ett säkert område så att jag inte behöver ta taxi hela tiden och priserna var också ganska höga för ganska små rum.

Fredagen var ledig och kunde därför spenderas med ännu fler lägenhetsbesök. Men sent på kvällen hade vi fortfarande inte hittat något. Jag ville så gärna ha något, vad som helst, innan skolan börjar på riktig. Lördag morgon var jag uppe tidigt för att packa ihop, eftersom jag ville flytta från vandrarhemet oavsett vart. Vid elva hade jag min sista lägenhetsbesök och hade nästan gett upp. När jag fick reda på adressen blev det en positiv överaskning, lägenheten var i den säkraste stadtsdelen och bara några hundra meter från vägen där bussen passerar. Jag är helt enkelt en männsika med otroligt mycket tur. Det var två trerummslägenheter där och killen som ta hand om de (och bo i en av de) är en 20-årig mexikan. Dessutom bor det en mexikansk tjej, en tjej från Belgien och en Engländare där och alla pratar spanska. Lägenheten är verkligen inte superlyxigt men vem behöver det. Jag tog den direkt och flyttade in bara några timmar senare. Superglad och trött somnade jag vid åtta tiden. Tre timmar senare ringde en kille från studenkåren och sa att det var spontanfest idag hemma hos någon och att man ska göra sig redo. Alltså upp igen, duscha, klä på sig och leta reda på adressen. Vid strax efter ett kom jag fram och vid ungefär tre hade till och med de sista av mina vänner hittat dit. Det var verkligen trevligt att träffa massa nya männsikor och festa ihop men det bästa var att jag inte bodde i huset och kunde åka hem vid sjutiden. Så gammalt har man blivit.

Söndagen spenderade jag ochmina nya lägenhetskompissar med att handla. Även om det är billigt här så blev det mycket pengar, man behöver ju typ varenda lilla grej. Dagens mening kom från Jony (den mexikanska killen vi bo hos). Jag hade precis letat reda på en toaborste då sa han: ”En sån behöver du inte, kvinnan som kommer och städer en gång i veckan har en sån.” Helt otroligt!
Med tanken att skolan skulle börjar vid sju och att det skulle ta minst en timme att åka dit, la jag mig tidigt och den här gången blev jag inte väckt.

Posted by Sarah_S 10:41 Archived in Mexico Comments (0)

Nyår...

... eller fest a la Mexico!

Bus från Puerto Vallarta tillbaka till Guadalajara
10:30 lokal tid 02-01-12
Nu har det gått fyra helt galna dagar som jag knappt kan tro ha hänt på riktig.
Efter ungefär åtta timmars busfärd och en hel del fram och tillbaks med bussarna i Puerto Vallarta kom jag fram till hostelet jag hade bokat, hela åtta timmar senare än planerat. Hoppandes att de inte ännu skulle ha gett mitt rum till någon annan, öppnade jag dörren och log mitt finaste leende när jag gick in. Och gissar vad som väntade mig där inne, två mexikanare som såg så bekymrade och oroliga ut att jag trodde det hade hänt något fruktansvärt. Båda sprang upp och nästan skrek ”Är du SARAH?”. Jag vet inte hur jag lyckas men till och med folk som bara känner mig via majl verkar alltid oroa sig över att det händer mig något. Efter jag hade lyckats lungna dem och övertyga dem att jag mycket väl kan ta hand om mig själv, blev det en välkommst öl och det var då mitt livs galnaste fest började.
Jag lärde känna en grupp mexikanera direkt den kvällen och efter en hel del Tequilla var det bestämd att jag skulle följa med dem på en dagstur till en öde ö nånstans i närheten nästa dag. De skulle stanna över natt och tälta på stranden. Efter två timmar sömn för mig och inget för mexianerna var vi på väg klockan sju nästa dag. Vi den tiden hade ingen riktig hunnit nyktra till men det bekymrade dem inte, första ölen öppnades innan klockan åtta. Den öde ön visade sig inte vara lika öde som förväntat, snarare packat av amerikanska turister. Men nu var vi där och då fanns inget annat val än att anpassa sig situationen. Camping på stranden var naturligtvis förbjuden och efter nån timmes letande hade mina nya vänner äntligen hittat ett nästan betalbart rum och dessutom ett ställe där maten inte kostade en förmögenhet. När vi kom tillbaks till stranden, det hade redan hunnit bli eftermiddag, visade det sig att stranden hade blivit helt tummt och att sista boten hade åkt för dagen. Ohhh, det skulle säkert bli en utskälning till av vandrahemsägarna. Men vad ska man göra, strandat på en inte så öde ö utan teckning och internet? Så jag fick helt enkelt stanna för natten. Bra att det var en grupp latinos jag var där med, så jag fick sängen medans killarna fick sova på golvet. Medans tjejerna lagade middag till oss, öppnade vi första tequillaflaskan för dagen och hittade ett bra ställe två meter från havet där vi spenderade kvällen och halva natten. Det blev en helt underbar kväll, helt tyst, man hörde bara havet under en underbar fin stjärnhimmel med middnattsdop och massor av roliga historier som ibland tog evigheter att berätta eftersom min spanska fortfarande inte är helt flytande.
Efter en dag på stranden åkte vi tillbaks på kvällen därpå och den här gången blev det verligen en rejäl utskälning, men i alla fall inte för mig utan för killerna i gänget. Alla i det här landet verkar vekligen tro att alla andra är onda. Efter en lång och välbehövt dusch där jag lärde känna en super trevlig austraiensisk tjej, Madelen, var vi och ungefär 20 pers från hostelet på väg att utforska Puerto Vallartas nattliv. Efter kontinuerlig alkoholkonsum i mer än 48 timmar trodde jag inte att jag skulle överleva en festkväll till men det visade sig att festen var långt ifrån slut. Det var ju bara den 30:e. Vid halv sju tiden nästa morgon, efter en galen dansnatt i stans dyraste nattklubb, lyckades jag äntligen övertyga killarna att jag inte pallade dansa längre och efter några tacos till tidig kvällsmat slocknade jag vid åtta tiden. Vid fryra på nyårsafton väkte mig Madelen och efter en supergod tackofrukost var det redan dags att göra sig i ordning för nyårsmiddagen. Planen var att jag skulle möta mina mexikanska kompissar vid runt sju och vi skulle hitta ett riktig trevligt middagställe. I kort svart klänning gav jag mig av mot deras hotel strax innan åtta. Inte en så bra idee visade sig, på två sätt dålig till och med. Det hade jag kunnat förutspå. Att promenera genom stan själv i en kort svart klänning var en typisk dålig idee och förutom att jag hade ett gäng killar som förföljde mig sjungandes och skrikandes, fick jag flera erbjudandet om giftemål . Dessutom visade det sig att tjejerna inte ens hade duschat än när jag kom fram till dem ungefär en och en halv timme efter bestämd tid. Vid strax över elva var vi redo att gå, ingen chans att få mat i nån restaurant vid den tiden, men tacos finns ju dygnet runt.
Vid lite mer än tjuge grader, med en taco i ena handen och en flaska av mexikos nationaldryck i andra, sand under mina bara fötter och underbara fyrverkerier över havet avslutades 2011. Happy New Year!!!! Vi firade genom hela natten med mexikansk livmusik och blick på stranden och jag klev in i en taxi när det redan började bli ljust.
Med den delen av alla min nya beskanskap som inte fortfarande höll på att dricka när jag vaknade nån gång under eftermiddagen på den första, spenderade jag nyårsdagen mycket lungt med mycket vatten och glass.
Imorse var det då dags igen att vänja sig vid en normal dygnsrytm. Vid åtta var jag uppe, mer eller mindre vaken, bestämd att jag skulle hinna med bussen hem till Guadalajara vid tio. När jag klev på bussen klockan nio trodde jag fortfarande att jag var ute i god tid. Satt mig direkt bakom chauffören och bad honom att släppa ut mig vid den stora busterminalen. Tio i tio började jag bli lite stressad, vi hade dessutom kört ut från stan för ett bra tag sen så jag frågade igen. Oh vad överraskat han blev att jag ville gå av vid bushållplatsen, den hade vi ju passerat för jättelänge sen. AHHHH, jag blev utsläppt mitt i det mexikanska ingeting och tillsagt att ställa mig på andra sidan vägen och vänta på nästa bus tillbaka. Ståendes i 30 graders heta mitt i solen och inget annat än typ öken åt alla håll, kändes det inte längre som en jättebra idee att spara 20 spänn en taxi hade kostat. Men turen hade inte lämnat mig helt och hållet och efter en dryg halvtimme kom det verkligen en bus. När jag kom springandes in i busterminalen vid 10:36 hade jag nästan gett upp tanken att hinna med min bus klockan 10:05, men det här är Mexiko. Jag hann och bara några minuter senare sitter jag här i ett superbekvämt säte, AC är på och jag kan börja skriva till er.
Om två dagar börjar skolan, jag börjar bli lite nervös.....

Posted by Sarah_S 13:03 Archived in Mexico Comments (0)

Finding a new home...

... the beach is calling!

sunny 28 °C

28-12-2011
Guadalajara bus station 12:16 local time

Hej allihoppa,

Nu har det redan gått några dagar sedan jag satt mig på planet på Landvetter på väg mot mitt nästa stora äventyr. Så som det alltid är har det redan hänt jättemycket, så att jag välkommar de kommande 5 timmar som jag kommer sitta på en bus för att reflektera över de sista dagarna.

Sist jag skrev satt jag på Heathrow på en jättebekväm stol, det var inga armstöd nånstans och det var varmt. Helt enkelt perfekt för att övernatta, men så skulle det inte bli. Nån gång efter midnatt, när jag hade lyckats hitta en bekväm sovställning på de polstrade säten kom det två vaktar och frågade om jag väntade på det sista flyget. ”Nej”, svarade jag, ”jag flyger först imorgon bitti.” Svaret jag fick var lika oväntat som fruktat. ”Vi är ledsna, men vi stänger här nu.” Ohhh, vad jag hatar europeiska flygplats som stänger över natten mitt i vinter, framför allt om all ens packning är gjort för 30 grader plus. Naja, inget annat att göra än att ställa sig i den kön av människor som ser minst lika besvikna ut som jag och följa vakterna. Genom migrationen ut i det kalla vintervädret. Men lite tur hade vi ändå, det var ju trots allt julafton. Ankomsthallen var fortfarande öppen eftersom några flyg var försenade, så istället för minus fyra grader utomhus blev det tio grader inomhus på de kallaste och mest obekväma säten någonsin. Klockan fyra öppnade flygplatsen igen. Som en av de första var jag genom säkerhetskontrollen och tillbaka på min fina, varma och polstrade stol och fick till och med två timmars kvalitetssömn innan det var dags att ge sig av mot Amerika.

De tio timmar på flyget gick fort, det hjälper när man är supertrött. Jag gick inte upp en enda gång och vaknade bara för att äta. För första gången visade sig immigrationen i USA inte ha något peronligt problem med mig och bara 5 timmar efter landningen i Dallas var jag slutäntligen på väg mot Guadalajara. När jag till slut hade landat, hade jag helt glömt bort faktumet att det var jul. Lika bra, julen vill man ju helst inte spendera själv, frysande utanför en flygplats någonstans i världen. Efter en så lång resa tyckte jag att jag får unna mig en taxi till vandrarhemet. Oh vad smidigt det var att inte behöver krångla med bussar och mina 3 stora väskor. Klockan halv elva lokal tid låg jag äntligen i en riktig säng i ett vandrarhem mitt i centrala Guadalajara och slocknade innan jag ens hade bäddad sängen.

Efter nästan 13 timmars djup och välbehövt sömn vaknade jag super uppe i varv och nyfiken på var jag har hamnad. Efter en frukost bestående av nånting som man knappt kan kalla bröd (vit amerikansk toast) och varmt vatten med lite socker och kaffesmak gav jag mig av att lära känna staden. Naja, det var kanske lite väl ambitiöst eftersom Guadalajara har ungefär 8 milljoner invånare och det visade sig att till och med centrumet var för stor för att utforska gåendes på en dag.
Jag gick runt i flera timmar, tog en kaffe här och var, provade tackos på flera olika ställen och försökte köpa en guidebok för Mexiko. Desto längre dagen gick, desto mer fick jag känslan att jag har valt rätt. Staden är ganska modernt och samtidigt kan man ändå känna att det är Mexiko. Man märker direkt att man är i sydamerika, man kan nämligen inte gå utanför dörren utan att få typ alla män stirrandes på en och man får höra de bisarraste erbjudanden. Men det har jag nu verkligen vant mig vid och så länge de håller åtminstånde en halv meter avstånd går jag mest runt leendes.
Efter ännu fler tacos till middag låg jag i sängen vid åtta tiden och somnade mycket nöjd med dagen och tanken att jag kommer bo här nu framöver.

Gårdagen spenderade jag till störrsta delen med att ägna mig åt praktiska saker. Först så lyckades jag fixa en säng i ett total uppbokat vandrarhem i Puerto Vallarta, en liten stadt vid havet där jag vill tillbringa nyår. Sen så köpte jag världens äldsta mobiltelefon, pris : 80 kronor som man kan ringa eller smsa för. Och det bästa med det hela, den fungerar. Jag kan dock inte ringa till Europa men jag kan ta emot samtal. Det här är mitt nya nummer: +52 1 3310538347. Sen så började jag fråga runt lite om hur man bäst hittar en lägenhet eller ett rum här i Guadalajara och det visade sig att tjejen som jobbar i hostelet också letar efter något och då fick jag massor bra tips. Det resulterade i att jag registrerade mig på den mexikanska varianten av ”blocket” och skrev massor med majl till okända mexikanare.

Framåt kvällen började det äntligen komma lite foll till vandrarhemet, jag var typ ensam där de första dagarna. Jag träffade en fysiker från Luxemburg och en tolk för teckenspråk från USA och vi bestämde oss att unna oss en riktig lyxmiddag i en typisk mexikansk restaurant. Vi hade hört att stället var populärt, men att vi fick stå i kö i typ en timme innan vi ens fick komma in var lite oväntat. Maten var supergott, jag fick en typsik mexikansk rätt, pollo con mole, som består av kyckling i en brun chocladsås. Kan jag bara rekommendera. Kvällen avslutades på vandrahemet där jag träffade två spaniorer som liftar genom centralamerika med sin typ urgamla pappa.
Redan i min säng kom det in en kille i tjejsovsalen och frågade om det fanns en Sarah där. Det visade sig att han är från tyskland och också kommer plugga vid samma universitet som jag. Världen är liten ibland.

Imorse, efter jag hade packat ihop mina grejer igen, kollade jag mitt majl och hade verkligen fått 27 erbjudanden på nånstans att bo. Helt otroligt. Nu har jag gett mig av mot Puerto Vallarta där jag kommer stanna tills den andra januari. Jag sitter på den mest luxeriösa bus som man kan tänka sig. Man har sin egen TV skärm, det finns toilletter för män och kvinnor, innan man åker få man se på en säkerhetsvideo a la flygplan och man får mat och dryck. Om man åker till Mexiko City istället med en sån här bus, får var och en sin Ipad för resan. Sjukt.

Nu ska jag leta reda på min MP3 spelare lyssna på lite trevlig musik och titta ut genom fönstret. Färden mot havet ska tydligen gå genom helt underbar landskap.

Ta hand om er!

Posted by Sarah_S 13:06 Archived in Mexico Comments (0)

(Entries 1 - 5 of 6) Page [1] 2 »